Bra 90-talsmusik – här är tipsen

Är du en av de som undrar ifall det finns bra 90-talsmusik? Svaret är ju givetvis ett blankt nej.

Inte, då! Givetvis gjordes det mycket otroligt bra musik under årtiondet. Även om de flesta av oss kan enas om att dess mainstreammusik kunde vara smått outhärdlig. Åtminstone så här i backspegeln. Förstås med vissa undantag (Oasis och Nirvana, jag tittar på er).

Hur som helst. I den här artikeln vill jag motbevisa dig som avfärdar all form av 90-talsmusik, för att det är från just 90-talet. Jag har då valt att titta på artister och band som – oavsett hur stora de var innan dess eller vuxit till att bli efteråt – då befann sig i musikscenens periferi.

Bland bra 90-talsmusik hittar vi rockgudarna Dinosaur Jr. Foto: Creative Commons.

På just den här listan hittar du inte svensk musik, utan det har vi en annan för. Här har du tips på svenska låtar som du aldrig hört – men måste höra.

Dinosaur Jr.

Den första jag vill lyfta fram är också den första jag kommer att tänka på när jag tänker på 90-talsmusik. Dinosaur Jr. har förtjänat sig epitetet ”Indierockens kungar”, och det är inte för inget. De bildades under mitten på 80-talet och var riktigt vassa redan under deras andra platta, You’re Living All Over Me, som är fylld av stökig noise-rock med slarvigt spelade gitarrsolon och poppiga melodier.

Men det var först under 90-talet som Dinosaur Jr. blev fenomenala. Och deras bästa platta från den eran är Where You Been där frontmannen och gitarrmogulen J. Mascis (som för övrigt tackade nej till att spela med Nirvana) hittade sitt americana-sound, både i sång och på gura med feta gitarrpedaler.

Plattan är en perfekt mix av stoner/americana/pop/alternativ-rock. Fastnar du inte efter de tre inledande spåren på den här skivan, så vet jag inte vad som ska till. Kort och gott ett mästerverk.

Nick Cave & The Bad Seeds – lysande bra 90-talsmusik

Bland 90-talsmusik som faktiskt är bra hittar vi ”The Lord of Darkness” mörkaste skiva.

Han är numera förknippad med fängslande landscape-musik och poetiska och abstrakta texter. Med andra ord rätt trött och pretentiös musik, men som alla kritiker naturligtvis avgudar. Nej, Nick Cave och hans Bad Seeds har aldrig varit mer hyllade och populära än vad de är idag. Men många är vi som föredrar galna rock n’ roll-sidan av Nick Cave. Senast den hördes var på Grinderman 2 och Dig, Lazarus, Dig!!!. De båda kom för en 12-14 år sedan och är två plattor fyllda med skrikiga gitarr och en vilt predikande Nick. Roliga texter har de också.

Men där han var som allra bäst var på 90-talet. Där han med sin mörka humor och sitt underhållande om än våldsamma narrativ gjorde sig förtjänt av sitt epitet. Mest briljant var han år 1994 med Murder Ballads som är en samling av skräckinjagande och humoristiska texter inramade i ett musikaliskt kaos. Det finns också ljuva stunder, som Kylie Minogue-duetten Where the Wild Roses Grow och PJ Harvey-duetten Henry Lee.

Det bästa spåret på plattan är däremot den mest urflippade av dem, The Curse of Millhaven. Ett sju minuter långt vansinne om 14-åriga Loretta som tänder eld på en hel by genom att våldsamt ha ihjäl dess hederliga medborgare. Vansinne, men också vansinnigt kul.

Bonus: Nick Cave och Dinosaur Jr. skulle ha spelat ihop 2020 i Israel. Ett event fans från hela världen var beredda att åka långt för. Dessvärre blev ju samtliga resor och större happenings inställda då.

Belle and Sebastian – bra 90-talsmusik att döda för

Pris för det ultimata indiesoundet går till Belle and Sebastian och deras skiva The Boy With the Arab Strap. Här har vi den varma, vårspirande singer/songwriter-dröm alla älskar att kliva in i. Skivans titelspår är dess bästa och det som hängt kvar längst.

Här finns det egentligen inte så himla mycket att säga. Belle and Sebastian har inget tuggmotstånd i deras ljudbilder, utan ska helt enkelt vara ljuva. Rakt igenom. Vilket de också är här, där hela deras sound och image når sin ultimata peak. Om inte annat en perfekt skiva att balansera upp de andra albumen på den listan med bra 90-talsmusik. Därför hittar den också sin naturliga plats här.

Bob Dylan

Han uppfann singer/songwriter-musik och alla som plockat upp en akustisk gitarr har lyssnat på honom eller spelat hans låtar. Bob Dylan är bland de största av dem alla. Men att kalla hans musik för mainstream vore samtidigt fel. Han har nämligen endast haft en listetta och den kom under 2020, med hans låt Murder Most Foul som fick hela världen att stanna upp under begynnelsen av pandemin.

För många betyder Dylan allt. För mig betyder han mycket. Jag tycker framför allt om hans 60-och 70-tal, men också de grejer han kom att göra på äldre dar. Hans platta Time Out of Mind från 1997 är en av hans bortglömda pärlor.

Här finns åtminstone fyra mästerverk: Standing in the Doorway, Tryin’ to Get to Heaven, Not Dark Yet och Make You Feel My Love. Alla långa, tunga, atmosfäriska ballader i diskret popskrud. Hade hela skivan hållit samma nivå som dessa, så kan vi konstatera att det här är hans bästa skiva. Men den är oavsett helt lysande. Gillar du Dylan, men missat Time Out of Mind? Kasta dig över den, nu, för det här är lysande bra 90-talsmusik!

Lloyd Cole & The Commotions

Listan med bra 90-talsmusik som faktiskt är bra, skulle aldrig kännas komplett ifall den inte hade med sig ett dansvänligt nummer. Jag personligen är inte den som ställer sig först upp på ett dansgolv. Men, jag ska inte ljuga. Lloyd Cole & The Commotions Rattlesnake får det att skaka i benen. Nu har jag nått dit att jag är lite trött på att beskriva själva musiken. Därför vill jag helt istället bara säga att du borde lyssna på den här skivan om du gillar dansmusik av det coolare slaget. Nej, här finns inga elektroniska virveltrummor.

Även i det här fallet är det som så att titelspåret är plattans bästa. Rattlesnake, herregud. Tänk att få glida in på en klubb och höra den.

Gillar du mina tips på bra 90-talsmusik? Då kan du också se vår lista med de fem bästa låtarna från Hitlåtens historia. Det var allt!

Nicke Steen