Bohemian Rhapsody – Konsten att skriva en låt för alla

Det är nu 46 år sedan Queens tidlösa låt såg dagsljuset.

De allra flesta av oss har någon gång hört textraden “Is this the real life? Is this just fantasy?” och stannat upp och tänkt: “Vad är det här för låt?”. Kanske var det när du strosade runt inne i en klädbutik, eller på en fest som du inte riktigt minns var den var, eller som mig, i baksätet av din pappas rökfyllda bil. Jag talar givetvis om öppningsraden till Queens kronjuvel “Bohemian Rhapsody”, den tidlösa låten som skulle komma att prägla rocken för alltid.

Bohemian Rhapsody återfinns på Queens klassiska album “A night at the opera” från 1975. Den har beskrivits som en av den mest komplexa låten i populärmusikens historia och det med belägg, för det är väl den låt som bäst ringar in vem Queens sångare Freddie Mercury var?

Det är svårt att få grepp om vem Freddie Mercury verkligen var som person och man gör sig själv en björntjänst genom att försöka luska ut det. För det finns ett enklare sätt. Stoppa i hörlurarna, lägg dig på soffan och playa Bohemian Rhapsody på högsta volym, det är det närmsta du någonsin kommer komma att känna Freddie Mercury. Den tredelade låten startar som en  ballad, förvandlas senare till en opera för att till sist avslutas i ren och skär hårdrock. Men dessa tre delar rymmer så mycket mer än bara de genrer som vi så fint vill sätta etiketter på. Delarna kapslar också in Freddie Mercury och hans livs missöden, besvikelser och lyckorus. Även om Bohemian Rhapsody inte handlar om honom själv i sak, så uttrycker låten hans känslor i ackord och noter. 

“Kunde omöjligt förstått vad låten skulle åstadkomma”

När Queen och Freddie Mercury 1974 satt och skrev på vad som skulle komma att bli Bohemian Rhapsody kunde de omöjligt ha förstått magnituden av vad låten i framtiden skulle åstadkomma. Det som började i det lilla hemmet på Holland Road, Kensington i västra London nådde sedan i generationer framöver ut till unga som gamla. Rika som fattiga. Män som kvinnor. Vi spelar låten idag, 46 år senare, och vi kommer att spela låten om ytterligare 46 år i våra båtar när den globala uppvärmningen har fått vattennivån att stiga med sju meter.

Att låten har fått en stämpel som så pass tidlös beror egentligen bara på en enda sak: vi alla kan hitta någon del i låten som talar lite extra till en. Jag älskar den ångestfyllda sorgsenheten i balladdelen där han berättar för sin mamma att han tagit livet av en annan människa, min pappa älskar det 28 sekunder långa gitarrsolot och håller det som ett av världens bästa och min mamma älskar Mercurys lekfullhet med sin röst i operadelen.

Bohemian Rhapsody kommer aldrig att vara den vattendelaren som vi kan återfinna i stora delar av dagens musik där man antingen tycker om hip-hop eller inte eller där man antingen starkt ogillar elektronisk musik eller älskar den. Alla kan hitta något de tycker om i Bohemian Rhapsody, och säger någon något annat så hämta en lögndetektor och se på när den ojämna pulsen blir utritad på ett papper, för den personen ljuger.

Bohemian Rhapsody och Wayne’s World.

17 år efter att låten hade givits ut och lyssnandet på den sakta men säkert avtagit så kom filmen Wayne’s World. Vet man inte vad Wayne’s World är så vet man heller inte vilka Wayne Campbell och Garth Algar är, rocknördarna som återupplivade Bohemian Rhapsody’s popularitet. För det var nämligen så att ledmotivet till den till synes lite fjantiga komedifilmen var just Bohemian Rhapsody och återigen skulle låten gå varm på radiostationer runt om i hela världen. Regissören Penelope Spheeris, som var tveksam mot att använda en så gammal låt som ledmotiv, ska nog vara tacksam att hon lät sig övertalas att använda låten av filmens manusförfattare Mike Myers. Sällan har vi sett en film vara så  hårt förknippad med en låt och vice versa, så efter att filmen släppts kunde nog Spheeris skåla med Mercury och resten av Queen-gänget och åka skrattandes raka vägen till banken. M

en nog är det så att vi även utan Mike Myers övertygelse om att använda låten som ledmotiv i Wayne’s World hade lyssnat på den än idag. I grund och botten handlar inte musik och dess eftermäle om bra tajming eller om förmånliga dealer. Musik handlar om känslor. Bra musik ska kunna riva upp oläkta sår från en tragisk skilsmässa, den ska också kunna förstärka din ilska när Sverige förlorat en fotbollsmatch och sist men inte minst ska bra musik kunna höja dina endorfinnivåer när du precis fått ditt drömjobb. I mångt och mycket lyckas Bohemian Rhapsody med allt det här. Man slungas fram och tillbaka mellan olika känslolägen man inte ens visste fanns där och någonstans tror jag att den där lilla killen i baksätet av pappas bil förstod det redan då.

Loke Westberg

Spana också in vår artikel med de bästa partylåtarna!