Respect handlar om Aretha Franklins uppväxt och liv. Som det brukar vara med den här typen av filmer möts vi av en kanske lite väl respektfull gestaltning som inte riktigt vågar ta tag i huvudfokusets mindre omtyckta sidor. Förvisso finns här några scener när Aretha är packad och rätt gnällig, men i det stora hela saknas det klös.

Ös däremot, det finns det gott om. Särskilt under scenerna när en 12-årig Aretha sjunger soul som en gudinna. Att hon var så pass begåvad redan vid barnsben betvivlar jag inte det minsta. Hennes pappa var pastor av den strängare slaget, men älskade musik och bjöd på svängiga fester för flera av samtidens mest intressanta blues/jazz/soul-musiker. Som entusiast är det givetvis roligt att bocka av de kända namnen som dyker upp.

Allt ska bockas av

Det är också under filmens första timme som den är som bäst. Aretha sjunger sig genom livet, men också in i dåliga mäns famnar. Hon blir gravid som tolvåring och här i filmen ska det bero på en våldtäkt av en familjevän – i realiteten pratas det däremot om att det var en annan skolpojke som var den skyldige, fruktansvärt oavsett. Hon har sin kontrollerande farsa och därefter en usel snubbe till pojkvän/manager.

På den vägen är det tills framgången är ett faktum, då blir hon istället sin egna stora fiende. Ja, hon och alkoholen då. Här tappar jag också intresset. Det blir smetigt, smörigt, trött och långdraget. Det bjuds på en himla massa sångnummer och en himla massa turer fram och tillbaka. Det blir lite som en tävling med att hinna bocka av e stora höjdpunkterna i Arethas liv innan speltiden tar slut.

Samtidigt, hantverket är gott. Skådespelarna skickliga och framträdandena ofta välgjorda. Betyget blir tre av fem, varken mer eller mindre. Den är bättre än Bohemians Rhapsody, bättre än Rocketman, men betydligt sämre än Love & Mercy.

Kanske skulle man göra en film som Get Back om Aretha Istället?


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.