Publik: Fullsmockat
Speltid: Ca 2 timmar
Betyg: 5 av 5
Den instrumentala rocktrion Dirty Three från Australien välsignar Stockholm med sin experimentella blandning av loopigt kaos och hjärtskärande melodier. Resultatet? En av de bästa konserterna på mycket länge.
Debaser är on fire. I onsdags gjorde psykpopparen Robyn Hitchcock sin första Sverigespelning på 20 år på stora scenen. Dagen efter var det dags för Mick Harvey, en av grundarna av The Birthday Party och The Bad Seeds. I lördags toppades allt av Dirty Three, som återvände till Sverige för första gången på nästan 30 år. Passande nog leds de av Warren Ellis, Nick Caves närmaste medarbetare i dagens Bad Seeds.
Ändå var mina förväntningar inte särskilt höga, främst för att jag var orolig att två timmars instrumental rock helt enkelt skulle bli långrandigt. Tvärtom. Det var precis lika mycket av en religiös upplevelse som när Nick Cave är i toppform.
Warren Ellis släpper alla spärrar
En anledning till att Dirty Three fungerar så bra är multimusikern Warren Ellis nakna uppriktighet. Han sprudlar som bekant av musik, men här är han otyglad på ett sätt jag tidigare bara har sett honom med Grinderman. Skillnaden är att han nu också sköter allt mellansnack.
Det blir en salig blandning av ylanden, skumma anekdoter och dedikationer till gamla vänner. Särskilt glad blir han när kompisen, skateboardlegenden Ali Boulala, visar sig stå i publiken. Det blir också en lång ritual där Ellis bjuder in publiken att försöka väcka både sina och hans döda husdjur till liv. Ellis katt Prince ligger nämligen på djursjukhus, och sorgen efter en av hans många hundar, som dog för ett år sedan, hänger fortfarande över honom.
Det är fullständigt trollbindande att se Ellis, som ser ut som en uteliggare som har vunnit på lotto, dirigera sitt band. De jagar aldrig groovet utan låter det komma till dem. Trummisen, Jim White – icke att förväxla med sydstatssångaren med samma namn – är som från en annan planet. Vartenda anslag är fullt av känsla. Och gitarristen Mick Turner är coolheten själv.
Från heroinåren till selfien som räddade hans liv
Vid ett tillfälle frågar Ellis publiken när de spelade i Sverige senast. Svaret är 1999, och plötsligt förstår han varför han inte minns det: han var alkoholiserad heroinist då. Lika oförskönat förklarar han sedan hur svårt det var att få tag på heroin i Stockholm jämfört med Köpenhamn. Nämnde jag hans nakna uppriktighet?
Inför en låt som har sina rötter i de åren berättar han hur en liten italiensk pojke räddade hans liv för några år sedan, när han övervägde att ta sitt liv. Det enda pojken gjorde var att känna igen honom och be om en selfie.
Det är svårt att sätta ord på Dirty Three. Det måste bara upplevas.
0 kommentarer