Klockan är tidig eftermiddag och temperaturen har letat sig upp mot 27 grader när Sara Parkman kliver upp på Linnéscenen. Det är kanske inte den mest uppenbara tiden för en artist vars musik kräver lite mer av sin lyssnare, men ett halvtomt Linnétält fylls snabbt av en koncentrerad publik. Det här är förvisso inte den enda Sara på årets festival som jag gärna hade sett få en senare speltid, men det blir ganska snabbt tydligt att Parkman inte behöver vänta på kvällen för att fånga sin publik.
Hon har en egen energi och en kompromisslöshet som genomsyrar både musiken och mellansnacket. Tillsammans med sina musiker bygger hon ett uttryck som rör sig mellan folkmusik, pop och något betydligt mer svårdefinierat, där hennes röst hela tiden står i centrum. Det är inte en spelning som behöver särskilt mycket runt omkring sig. Det är musiken och människorna på scenen som gör jobbet.
”Svårt att förbli oberörd”
Publiken är med från början och jublet blir stundtals så kraftigt att det nästan äter upp hennes mellansnack. Samtidigt finns det en fin koncentration i tältet. Trots värmen och den tidiga timmen känns det som att de som kommit dit faktiskt lyssnar, snarare än bara väntar på nästa akt.
Spelningen är kort, knappt en timme, men Parkman använder tiden väl. När hon spelar Salikons rosor från det senaste albumet Aster, atlas blir det en av konsertens starkaste stunder. Låten, som kretsar kring sorg och förlust, framförs med en sådan närvaro att det är svårt att förbli oberörd. Här blir också något av det som gör Parkman speciell tydligt: hon lyckas förena musik med ett budskap om att se varandra och stå upp för varandra utan att det känns som ett tillägg eller ett politiskt statement som lagts ovanpå musiken. Det finns redan där.
Det är kanske det som stannar kvar mest efter spelningen. Inte någon enskild stor showeffekt, utan känslan av att musiken faktiskt betyder något för människorna på scenen – och att den betydelsen smittar av sig på publiken.
Om man skulle leta efter något att anmärka på är det väl att en artist med den här förmågan att fånga ett festivalpublik kanske hade kunnat göra ännu mer med en senare tid och en större scen. Men det får stanna som en passus. För när Sara Parkman väl står på Linnéscenen spelar det mindre roll när hon är bokad eller hur stor scenen är. Hon fyller den tid och plats hon fått med allt man kunnat önska sig.
Och på fredagen blev det en stark start på festivaldagen.
Betyg: 5
0 kommentarer