När Jack White kommer till Liseberg i sommar är det lätt att läsa det som ännu en rad i konsertschemat. Men det finns något ovanligt i att just han står där.
I en tid där musik blivit bakgrund, algoritmer och ständigt tillgängliga spellistor fortsätter Jack White att prata om ljud som något fysiskt. Något man äger, samlar på och faktiskt lyssnar på. Inte som nostalgiker – utan som övertygad musikälskare.
LÄS OCKSÅ: Way Out West 2026 program – tre guldklimpar att se fram emot
Har en ovanlig tro på att musik fortfarande är ett hantverk
Redan med The White Stripes byggde han ett uttryck som kändes avskalat men kompromisslöst: få instrument, rå produktion och låtar som inte försökte vara större än de behövde. Med riff som fortfarande känns omedelbara och en estetik som gick emot mycket av det polerade 2000-talet skapade bandet ett av sin generations tydligaste rockavtryck.
Som soloartist och genom sitt eget skivbolag har Jack White fortsatt på samma spår – med en ovanlig tro på att musik fortfarande är ett hantverk.
Det handlar heller inte bara om ord. Under många år har han varit en av de mest synliga personerna som bidragit till vinylens återkomst. Genom Third Man Records har han inte bara gett ut egna skivor utan också investerat i skivpressning, specialutgåvor och idéer om att musik ska vara något man håller i handen – inte bara öppnar i en app.
Därför passar Jack White så bra på Liseberg
Han har experimenterat med allt från färgad vinyl och alternativa pressningar till projekt där inspelningar snabbt förvandlats till fysiska utgåvor. För White verkar formatet aldrig ha varit en nostalgisk accessoar, utan en del av själva upplevelsen.
Samtidigt har han ofta återkommit till tanken att fysisk musik förändrar sättet vi lyssnar. Att välja en skiva. Att titta på omslaget. Att vända sida. Att ge ett album tid att utvecklas istället för att hoppa vidare efter trettio sekunder.
Det är kanske därför hans konserter fortfarande omtalas på ett sätt som få moderna rockakter lyckas med. Inte för att de återskapar ett förlorat 2000-tal, utan för att de känns oförutsägbara. Levande.
Och kanske är det också därför Jack White passar så bra på en plats som Liseberg.
Mitt bland åkattraktioner, snabbmat och sommarpublik dyker en artist upp som fortfarande verkar tro att en konsert ska kännas som ett ögonblick – inte som innehåll.
För den som älskar vinyl är Jack White därför mer än ett namn från en annan era.
Han är ett av de tydligaste exemplen på att det fysiska musikformatet aldrig försvann – det väntade bara på att någon skulle fortsätta ta det på allvar.
0 kommentarer