Publik: nästan fullt
Speltid: ca 100 minuter
Betyg: 4 av 5
För 20 år sedan spelade Robyn Hitchcock på Sticky Fingers (RIP) i Göteborg. Nu är den brittiske psykpopparen tillbaka på svensk mark, och den här gången i huvudstaden. Hur länge sedan det var han stod på en Stockholmsscen kan jag bara spekulera i, men enligt setlist.fm var det 2002 på Fritz’s Corner.
Ändå menar Hitchcock att han har en unik relation till Sverige. Före klassikern I Often Dream of Trains berättar han att han till och med blev till på svensk mark. Vid ett lokbyte kopplades vagn 6 och 3 (eller var det 5 och 2?) ihop, och hans föräldrar, som satt i var sin vagn, blev blixtförälskade.
Udda fåglar i Stockholm
Och nu står han alltså i huvudstaden igen, samma vecka som sällsynta legender som Mick Harvey (Nick Caves före detta sidekick) och nyligen återförenade The Dirty Three (ledda av Nick Caves nuvarande sidekick, Warren Ellis). Alla på Debaser. Varför ingen av dem spelar i Malmö eller Göteborg förblir en gåta.
Jag är nog inte ensam om att ha hoppats att Hitchcock skulle markera sin återkomst med ett band i ryggen. Men icke. Samtidigt bärs flera av hans bästa album av den akustiska gitarren, och herren med den långa vita luggen klarar sig galant som soloakt. För det mesta.
Det fumlas lite väl mycket på gitarren emellanåt, och ibland känns det tomt utan den fantastiska stämsången och det karaktäristiska basdrivet från många av de tidiga låtarna. Men de nya låtarna från The Confuser, kanske årets allra bästa album, sitter som en smäck. Och I Often Dream of Trains är så vacker att det är svårt att tro att han spelat den hundratals gånger förut.
Nya låtar och gamla Robyn Hitchcock-klassiker
Låtlistan är överlag mycket bra, en spridd blandning från artistens nästan 50-åriga karriär. Från The Soft Boys bjuds det på Tonight och I Wanna Destroy You, vars ilska riktas mot maktens män. Lite billigt kanske, men bryggan “when I have destroyed you, I’ll come picking at your bone, and you won’t have a single atom left to call your own” levereras med sådan punkig övertygelse att jag blir helsåld.
Andra höjdpunkter är My Wife and My Dead Wife, Shufflemania, Raymond Chandler Evening, I Am This Thing och Ghost in Sunlight.
Mot slutet får han sällskap av förbandet, tillika hans fru, Emma Swift. Tyvärr lyfter det inte riktigt. Trots skickligt utförande hör de låtarna till kvällens svagare stunder.
Avslutningsvis vandrar Hitchcock ut i publiken med gitarren och bjuder på två Beatleslåtar och trevlig allsång.
Betyget blir en fyra. Med band hade det förmodligen blivit en femma.
0 kommentarer