Två överraskningar på Way Out West – en fick mig att dansa, den andra att vilja gå därifrån.
Way Out West är som bäst när man blir överraskad. När en artist man inte riktigt hunnit lyssna in sig på plötsligt blir en av festivalens höjdpunkter. Men det fungerar också åt andra hållet. Ibland går man till en spelning med ganska höga förväntningar och lämnar den med känslan av att något inte riktigt stämde.
Två sådana upplevelser fick jag under årets festival. Nu Genea på Flamingo på fredagseftermiddagen blev den stora positiva överraskningen. The Magnolia på Höjden dagen därpå blev, trots alla musikaliska förutsättningar, den motsatta.
När Nu Genea kliver upp på Flamingoscenen är jag inte riktigt säker på vad jag tittar på. Vid första anblick känns det som en stökig sekt där ingen riktigt fått klädkoden. Men det tar inte många minuter innan den första tveksamheten försvinner. Det finns en genuin glädje hos bandet som är svår att värja sig mot.
Nu Genea är den napolitanska duon Massimo Di Lena och Lucio Aquilina, som sedan 2014 har byggt sin musik kring en sorts musikalisk resa genom Neapel och Medelhavet. Disco, funk, dub, boogie och elektronisk musik blandas med äldre musikaliska traditioner och låter som något som både kommer från en annan tid och samtidigt är väldigt mycket här och nu. På Way Out West kommer de dessutom med liveband, vilket ger musiken en helt annan kraft än den kanske har på skiva.
Det är fredag eftermiddag och många på festivalen verkar fortfarande vara upptagna med att återhämta sig från torsdagen. Publiken framför Flamingo är långt ifrån full, men det spelar snart ingen större roll. Nu Genea får oss som är där att dansa.
Och inte lite heller.
Det är något med deras sätt att spela som gör att man glömmer att man egentligen kom dit för att se någon annan. Jag hade inte särskilt stora förväntningar när jag gick in, men när spelningen närmar sig slutet har jag i stället det motsatta problemet: jag vill inte att den ska ta slut.
Det här är kanske det finaste en festival kan göra. Man kommer för en artist man redan känner till och går därifrån med en ny favorit.
Min andra överraskning var betydligt mer komplicerad.
Jag gillar både Albin Lee Meldau och Arvid Nero som soloartister, och när jag såg att The Magnolia skulle spela på Höjden kändes det som en ganska självklar soulefterrätt. Göteborgsbandet har funnits sedan 2010 och gjorde debutalbumet *First Time* 2015 innan det blev tyst i nästan ett decennium. Nu är de tillbaka med nytt material och med Meldau och Nero i spetsen.
Och musikaliskt finns det egentligen väldigt lite att klaga på.
Bandet är stort, arrangemangen är välgjorda och blåssektionen ger låtarna den där varma soulkänslan som man förväntar sig. Lägg till kör och två väldigt kompetenta sångare och på pappret borde det här vara svårt att misslyckas med.
Ändå sitter jag där och känner mig lite… mätt.
Det är som om det finns så mycket smör på den här soulen att gräset under fötterna börjar kännas halt. Allting är så snyggt, så självsäkert och så medvetet soul att jag efter ett tag börjar sakna något som skaver.
Meldau och Nero verkar uppenbart trivas tillsammans. Det finns en lång vänskap och musikalisk historia mellan dem, och det är lätt att förstå varför de vill stå på samma scen igen. Men den känslan av gemenskap når inte riktigt hela vägen ut i publiken.
Hurraropen finns där. Applåderna också.
Men är publiken verkligen där?
Det är svårt att avgöra när de två huvudpersonerna själva verkar så förtjusta i musiken de spelar.
Och kanske är det just det som stör mig. Inte att The Magnolia är för självgoda – det vore orättvist – utan att hela spelningen känns så trygg i sin egen förträfflighet att den aldrig riktigt behöver kämpa för att fånga mig.
Det är en märklig kontrast mot Nu Genea.
Där behövde jag inte förstå vad jag såg. Jag behövde bara känna vad musiken gjorde med kroppen.
The Magnolia ger mig alla de musikaliska ingredienser jag borde uppskatta. Nu Genea ger mig något jag inte visste att jag behövde.
Och det är kanske därför de två spelningarna blir så intressanta att jämföra.
Den ena överraskar genom att vara mycket bättre än jag förväntade mig. Den andra överraskar genom att inte alls ge mig det jag hade hoppats på.
Way Out West behöver båda.
För det är i de där oväntade mötena som festivalen blir mer än en lista med artister man redan bestämt sig för att se.
Och när jag tänker tillbaka på de två spelningarna är det ganska enkelt att välja vilken jag helst hade stannat en halvtimme till på.
Nu Genea.
Jag var inte mätt när de slutade.
Jag ville bara ha mer.
Foton: Joel Eliasson
0 kommentarer