Det fanns två sätt att avsluta torsdagen på Way Out West.
På Flamingo stod The xx. På Linnéscenen stod COBRAH.
Och även om ingen skugga ska falla över The xx – en spelning som bar på sin egen storslagenhet – var det något helt annat som hände i Linnétältet.
COBRAH hade kommit hem.
Det var fullt, men inte så fullt att man behövde stå still. Det fanns fortfarande plats att dansa, och det gjorde publiken. Trycket framför scenen var påtagligt, kanske till och med större än det jag upplevde på Flamingo.
Redan tidigt i spelningen, när *Hush* kommer, är publiken med på noterna. Det är jubel, dans och en känsla av att många i tältet redan bestämt sig för att det här ska bli kvällens sista stora urladdning.
Och kanske är det precis det COBRAH kommer med.
Något man i hemlighet längtar efter när den första festivaldagen börjar ta slut.
COBRAH:s musik är på pappret ganska enkel att beskriva: tung bas, elektronisk pop och en tydlig BDSM-estetik. Men live blir det betydligt mer än så. Hon har en röst som är stark nog att bära de ofta ganska avskalade produktionerna, samtidigt som hela framträdandet blir en blandning av konsert, dansshow och catwalk.
Det är svårt att inte bli glad av det.
Jag tror inte att jag var ensam om att gå in i Linnétältet med en viss nyfikenhet. Hur ser egentligen BDSM-pop ut live?
Svaret är: ungefär som en väldigt bra popkonsert – om popkonserten samtidigt bestämt sig för att kasta ut alla spärrar.
COBRAH och hennes dansare rör sig över scenen i underkläder och outfits som lika gärna skulle kunna höra hemma på en catwalk. Det är sexigt, provocerande och väldigt medvetet. Men framför allt är det underhållande. Det finns en lekfullhet i alltihop som gör att det aldrig känns som att publiken bara tittar på en artist som försöker vara utmanande.
Hon äger scenen.
Och någonstans där börjar jag förstå liknelsen med Zara Larsson – om Zara Larsson hade vuxit upp några storleksklasser, lämnat den traditionella popscenen och bestämt sig för att göra något betydligt mer kompromisslöst.
Det finns samma självklara popstjärneenergi.
Men hos COBRAH är den betydligt mörkare, hårdare och mer fysisk.
Det är också svårt att inte tänka på platsen.
COBRAH är född och uppvuxen i Göteborg och har därmed en alldeles särskild koppling till staden hon nu står framför. Way Out West presenterade henne också som en innovativ BDSM-popartist med Göteborg som hemmaplan när hon bokades till festivalen.
Och det märks att hon tycker om att vara tillbaka.
Det finns en glädje i hennes sätt att ta emot publikens jubel, som om även hon förstår att det här är ett lite speciellt ögonblick. En hemmaspelning på en av Sveriges största festivaler, sent på kvällen, framför ett tält som fyllts av människor som kommit dit för att dansa.
När *Excusez Moi* kommer är jag redan såld.
Det är kanske den låt jag tar med mig från kvällen – inte för att den är den största eller mest komplicerade, utan för att den sammanfattar det som fungerar så bra med COBRAH. Basen, rösten, attityden och hela den visuella världen går ihop.
Och plötsligt känns det ganska oviktigt vad som händer på den stora scenen.
The xx får avsluta torsdagen på Flamingo.
Men COBRAH stänger Linnétältet på sitt eget sätt.
Inte med den största produktionen.
Inte med den mest etablerade katalogen.
Utan med dans, bas, underkläder, ett enormt självförtroende och en publik som verkar ha bestämt sig för att ge tillbaka allt.
Kanske är det just det man behöver när en festivaldag börjar ta slut.
Inte alltid det största.
Ibland behöver man bara någon som får hela tältet att dansa.
0 kommentarer