Tre artister jag dör för att få se på Way Out West

Tre artister. En festival. Och tre helt olika anledningar att bli helt knäsvag.

Det finns festivaler där man ser så mycket som möjligt.

Och så finns det festivaler där man redan innan första spelningen vet exakt vilka ögonblick man kommer bära med sig hem.

För mig finns det tre namn på årets affisch som får resten att nästan försvinna i bakgrunden.

Zara Larsson. Sara Parkman. Lorde.

Tre artister som egentligen inte har särskilt mycket gemensamt – förutom att de på helt olika sätt lyckas göra musik som känns större än bara musik.

Zara Larsson är kanske den mest självklara popstjärnan av dem alla.

Men det som alltid imponerat mest är inte storleken på låtarna utan självförtroendet i dem. Det finns något väldigt exakt i hennes pop – tydligheten, energin och känslan av att hon aldrig ber om ursäkt för att vilja stå längst fram. Samtidigt finns det en värme där som gör att det aldrig bara blir stort för sakens skull.

Jag tror att det är därför jag längtar efter just den spelningen.

För att riktigt bra pop live kan kännas nästan fysisk.

Och sedan Sara Parkman.

Om Zara drar publiken framåt så känns Sara Parkman som någon som drar publiken inåt.

Det finns få svenska artister som lyckas kombinera närvaro, tradition, politik och känsla på samma sätt. Hennes musik kan vara storslagen och lågmäld samtidigt – och live finns ofta en intensitet som är svår att förklara om man inte sett den själv.

Det är en helt annan typ av förväntan.

Inte eufori.

Mer känslan av att något faktiskt kommer hända.

Och så Lorde.

Det är svårt att skriva om Lorde utan att låta överdriven, för hennes musik har alltid haft en märklig förmåga att kännas både enorm och intim samtidigt.

Hon skriver ofta om sådant som egentligen inte borde gå att göra episkt – vänskap, ensamhet, att växa upp, att inte riktigt veta vem man är – och ändå känns det som om hela världen ryms i låtarna.

Kanske är det därför jag längtar mest efter henne.

Inte för att det kommer vara den största spelningen.

Utan för att hennes konserter känns som att någon lyckas sätta ord på sådant man själv aldrig riktigt hunnit formulera.

Och kanske är det det fina med festivaler.

Att man står där tillsammans med tusentals andra – men att vissa konserter ändå känns som om de bara spelas för en själv.

I år har jag tre sådana.

Och det räcker mer än väl.