Dag: torsdag
Plats: Flamingo
Betyg: 4
Det börjar lite trevande. Rösten är svår att höra, ljudet känns tunt och man undrar om det är tekniken som strular eller om Iggy skippat uppvärmningen. Men han tvekar inte en sekund – västen ryker redan efter några ögonblick och så är det bara att hålla i sig.
Från första ton är det fullt ös på Flamingo-scenen. Låtarna sitter som käftsmällar, publiken svarar direkt och hela spelningen blir en påminnelse om varför Iggy fortfarande kallas punkens gudfader. Oavsett om man sett honom förr eller om det är första gången, är det svårt att inte le när han dundrar ut ”The Passenger”, ”I wanna be your dog” eller ”Lust for Life”.
LÄS OCKSÅ: Recension: Avantgardet på Way Out West 2025
Hela festivalen ett pulserande hjärta
Vid ett tillfälle försvinner han ur ljudbilden helt. För en kort sekund hinner jag undra om han ramlat – men jublet vid scenkanten avslöjar något annat. Plötsligt står han där nere, öga mot öga med sina fans, och det blir ett av de där ögonblicken som gör konserter levande på riktigt.
Och det är inte bara Iggy som bär showen – hela festivalen runt omkring känns som ett pulserande hjärta. Regnet har dragit förbi tidigare under dagen men nu ligger en varm, fuktig kväll över Slottsskogen. Lamporna från Flamingo-scenen kastar ett rött sken över trädtopparna och längre bak ser man publikhavet gunga, ölglas klirra och folk dansa på leriga skor. Det doftar gräs, matståndens kryddor och en aning svett – precis som det ska på en festival.
”Känns fysiskt i hela kroppen”
Trots en kropp som bär åren böjd fortsätter han med samma ursinne från början till slut. Han går inte ner i tempo, inte en gång. Det är en konsert som känns fysiskt i hela kroppen – både hos publiken och, verkar det som, hos Iggy själv. Och kanske är det just det som gör honom så omöjlig att värja sig mot: att han fortfarande, efter allt, spelar som om punkens hjärta sitter precis här och nu på en scen i Göteborg.
LÄS OCKSÅ: De var bäst på Way Out West 2025
0 kommentarer