Dag: Torsdag
Plats: Höjden
Betyg: 5
Jag älskar många saker med Way Out West. Man kan alltid räkna med att återse gamla favoriter, sjunga med i låtar som man hört tusentals gånger och känna sig trygg i att festivalen levererar. Men lika mycket älskar jag när man blir överraskad, när något nytt tränger sig in och plötsligt blir helt självklart.
”En sådan där upplevelse som vänder in och ut på en”
Avantgardet har tidigare mest funnits i min periferi, ett namn jag känt till men inte riktigt följt. Ett svenskt rockband som bildades 2015 av Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg – mer än så har jag inte haft koll på. Men efter den här konserten känns det som om jag varit med från början. Deras spelning på Spotifys scen Höjden är en sådan där upplevelse som vänder in och ut på en.
Platsen i sig gör mycket. Höjden ligger inbäddad i grönskan ovanför gamla polishuset, lite avsides från festivalens största scener. Här blir det intimare, närmare, mer på riktigt. Solen värmer fortfarande sent på eftermiddagen, och strålarna letar sig ner mellan träden när publiken packar ihop sig framför scenen. Men även om det hade regnat och åskan dragit in är jag säker på att kärleken i publiken varit lika stark.
LÄS OCKSÅ: Way Out West 2025 var inte vad jag förväntade mig – det var bättre
Och den kärleken förtjänas. För när Rasmus Arvidsson äntrar scenen känns det som att han bär hela bandet, ja nästan hela publiken, på sina axlar. Han hoppar, skriker, sliter i sina kläder och predikar som en man som inte kan hålla något tillbaka. Orden handlar om kärlek, förståelse och friheten att vara den man är. Det är intensivt, nästan utmattande, men framför allt är det fullständigt smittande.
”Ett långsamt, nästan filmiskt stage dive”
Musiken då? Den är både rå och melodisk, en blandning av punkig desperation och varma refränger. Gitarrerna river, trummorna smäller, men det finns också en känsla av något större, som om varje låt är en del av ett manifest. Publiken dras med, sjunger, ropar, hoppar – ingen står still.
När konserten närmar sig sitt slut sker det som blir kvällens klimax. Rasmus kastar sig ut över publiken och bärs runt i ett långsamt, nästan filmiskt stage dive. Tiden saktar ner för ett ögonblick. Jag hinner tänka att det är precis här jag vill vara, precis här jag ska vara, trots att festivalen alltid innebär val och kompromisser. Just nu finns inget annat.
Avantgardet blir en lyckoboost för min festivalupplevelse. Ett band jag bara hade ett öga på innan, men som lämnar mig med ett hjärta som slår i samma takt som deras musik. På en festival där man ibland jagar det man missar, gav de mig istället känslan av att inte vilja vara någon annanstans i världen.
0 kommentarer